Stridsträningshelg, 6-8 maj

Helgen 6-8/5 har Albrechts Bössor stridsträningshelg/wargame. Den kommer att äga rum i Skåne.

12722589_175418379507381_271725713_o

En av broarna vi funderar på att använda

Årets tema är Ta bron. Det kommer att innebära att ett lag kommer att hålla en bro över ett vattendrag och det andra laget ska ta sig över. Kostnaden för kalaset kommer att ligga på 150-200 spänn per skalle. Pengarna går till mat och andra omkostnader.

Jag räknar med tuff och hård fighting – som inte är scriptad – där bågskyttar och fotfolk samverkar. Vi kommer att välja en bro där vattnet inte är så pass djupt att man sjunker om man ramlar av bron 🙂

Första dagen är träningsbetonad medan andra dagen kommer att ägnas åt regelrätt strid med fria taktiska möjligheter. På kvällen äter vi och ölar. Övernattning sker i tält eller stuga, beroende på var vi befinner oss.

 

 

Bjud gärna in de som du tror är intresserad och kontakta Albrechts Bössor på info-at-albrechts.se eller via Facebook för att anmäla dig. Vi ses!

Nybörjare?

Är du nyfiken på hur man syr medeltidskläder? Har du funderingar över hur de ser ut, vilket material man ska använda och vilka färger som var vanliga? Detta – och en hel del annat – kan du läsa om på Sarahs blog Som när det begav sig. Missa inte!

“Här lyktas Konunga styrsl” – kort om 1300-talets fursteideal.

Jag har tittat lite närmare på vår svenska furstespegel Konungastyrelsen  och idéerna bakom medeltida rådgivningslitteratur, som jag tänkte presentera i en kort serie om 2-3 blogginlägg.

/F. Carrasco

 

Del I. Om medeltida furstespeglar

I sin strävan att legitimera och stärka sin auktoritet vände sig de medeltida kungaätterna till den katolska kyrkan. Den byråkratiska och institutionella kapacitet som kyrkans stöd medförde innebar att politik och religion blev starkt sammanbundet. I utbyte mot sitt stöd strävade kyrkofäderna efter att fostra regenterna till att styra sina riken i enighet med den kristna läran. I denna fostringsprocess författades så kallade furstespeglar, på latin specula principis, i syfte att instruera de världsliga härskarna i sina plikter och skyldigheter samt att klargöra att kungen var insatt i sitt ämbete av Gud. Kungatiteln utökades med beteckningen Dei Gratia eller av Guds nåde genom den kyrkliga ritual som blev allt vanligare, framförallt bland de karolingiska kungarna på 700- och 800-talen, där kungen kröntes av påven.

Med tiden ökade de påvliga ambitionerna att stå över de världsliga ledarna och politiska tvistemål uppstod. Framförallt handlade konflikterna om vilka av ledarna, de andliga eller världsliga, som hade rätt att ge biskoparna investitur. Konflikten kulminerade under senare delen av 1000-talet då den tysk-romerske kejsaren Henrik IV, efter att ha blivit bannlyst och inför risken om inbördeskrig, tvingades söka bot hos påven. Investiturstriden såg sitt slut genom konkordatet i Worms år 1122 då Henriks efterföljare gick med på en kompromiss som innebar att kejsarmakten stärktes i Tyskromerska riket, medan påvens auktoritet stärktes i de italienska staterna.

Efter maktkampen kring sekelskiftet 1100 tvingades regenterna söka nya teorier för sin auktoritet, och i samband med översättningen av Aristoteles ”Politiken” på 1260-talet öppnades nya filosofiska möjligheter. Marsilius av Paduas ”Fredens försvarare” från 1324 genomsyrades av den aristoteliska läran och skildrade staten som en organism där kyrkan ingick med enda syfte att predika och förmedla sakramenten. Vidare skrev Aegidius Romanus under 1280-talet De regimine principum, vilken översattes till franska (Livre du gouvernement des roys et des princes) åt Kung Filip den sköne. Intressant nog beställdes ytterligare en översatt utgåva av en borgare i Orléans.

 

Konungastyrelsen

Originalskriften av vår svenska furstespegel Konungastyrelsen (Um Styrilse Konunga ok Höfdinga) har tyvärr gått förlorad. Däremot existerar fragment från en avskrift daterad till senare delen av 1400-talet, vars ursprung spårats till Vadstena kloster. Det avskrivna fragmentet som består av två blad folio skrivna på pergament, upptäcktes under 1860-talet i Finland där det använts som omslag till en räkenskapsbok från 1563. En fullständig avskriven utgåva av Konungastyrelsen publicerades 1634 av Johan Bure och utgör idag den enda kompletta kvarlevan av texten.

Bure skriver i inledningen på sin utgåva att han återgett texten ordagrant, något vi enligt filologen Lennart Moberg inte kan ta för givet. I en av Bures tidigare texter som han kallat Vttydhning (Uttydning) framgår det nämligen tydligt att vissa ord och stavningar i Konungastyrelsen korrigerats eller lagts till. Moberg menar dock att textens ursprungliga fornsvenska är så pass märkbar att vi endast i undantagsfall kan räkna med Bures korrigering, som i dessa fall syftar till förtydligande eller kompletterande parenteser. Bure verkar med undantag för de tydliga 1600-talstermerna balkar och flockar som i texten fungerar som kapitel, ägnat originalskriften stor omsorg och endast korrigerat i syfte att göra den mer begriplig. Den svårtydda fornsvenskan är något Bure även beklagar sig över i förordet på sin avskrift.

Dateringen av Konungastyrelsen har debatterats inom forskningen under det senaste seklet. Utgångspunkten för textens tillkomst fixerades av K.F. Söderwall i verket Studier öfver Konunga-styrelsen. Söderwall uppmärksammar olika språkdrag som tyder på att texten är skriven på klassisk fornsvenska och att den därmed inte kan dateras senare än till 1300-talets mitt. Tidigast tillkomstdatum borde ligga strax efter 1280 eftersom författaren till Konungastyrelsen tydligt använt sig av Egidius Romanus furstespegel som förebild – bara titlarna är misstänksamt lika på respektive språk.

Skriftens uppfostrande retorik pekar onekligen på att den författats åt en ung (kanske till och med) omyndig kung, det har därför varit av stort intresse för forskare att konstatera vem författaren egentligen var…

 

Continue reading

Vad är historiskt återskapande/reenactment?

Albrechts Bössor sysslar med något som kallas historiskt återskapande eller reenactment. Det är två termer som delvis kan stå för olika saker. Historiskt återskapande är ett försök att återskapa dagligt liv under en given period. Exempel på aktiviteter kan vara matlagning, sömnad, att gå i mässan eller dansa. Det handlar om att så exakt som möjligt återskapa en liten del av historien. Vissa kallar det levande historia.En del av historien vill vi så klart inte återskapa. Pest, svält och annat elände finns det nog av idag. Vi koncentrerar oss istället på saker som hantverk, medeltida vapenbruk, lägerliv och matlagning.

Vi återskapar en militär enhet och det innebär som sagt att vi också sysslar med kopior av medeltida vapen. Det ger oss möjlighet till spektakulära uppvisningar som brukar uppskattas av publik. Samtidigt är det egentligen en väldigt liten del av vad vi gör. Först och främst måste lägret skötas; vatten ska bäras, ved ska huggas och at ska lagas.

Vi lever inte medeltidsliv till vardags. Vi har vanliga jobb och vårt historiska återskapande är en hobby – inte mer än så. Samtidigt måste vi erkänna att hobbyn tar upp ganska stor del av fritiden – när vi inte är ute på uppvisningar forskar vi eller återskapar medeltida föremål som vi kan använda under våra uppvisningar.

Läs mer
Vilka är vi?
Autencitet

Autencitet

Förhoppningsvis har du redan gissat att vi tar historia seriöst. Vi lägger förstås ner mycket tid på detaljerna och lika mycket tid lägger vi ner på forskning. I gruppen finns flera arkeologer (bland annat en textilarkeolog), historiker, en sömmerska, en timmerman, en hemslöjdskonsulent och ett par smeder. Blandningen mellan praktiker och teoretiker gör att vi kan hjälpas åt och få fram en nära nog heltäckande bild av medeltida förhållanden.

Vi går till botten med våra forskningsproblem genom att studera konst från kyrkor och manuskript, genom att studera fornsvenska och forntyska texter samt genom att besöka museer för att mäta, väga och fotografera medeltida artefakter. I slutändan utsätter vi vår forskning för det ultimata testet – vi återskapar och använder föremål praktiskt i en form av heltäckande experimentell arkeologi. Samtidigt är vi så klart medvetna om de problem som möter alla typer av forskare – risken för feltolkningar och bristande källmaterial.

Även om vi dubbelkollar kan vi aldrig värja oss mot felaktigheter i källorna. Ingen vet om en manuskriptförfattare var partisk, om han rent utav ljög eller om han egentligen inte hade tillräckliga kunskaper om det han skrev om. Det är också omöjligt att veta om till exempel en sked som påträffas tillsammans med mynt från 1370-talet verkligen är från den tiden, eller om den är nyare än så; det kanske låter långsökt, men möjligheten finns att skedens ägare levde hundra år senare och att han samlade på gamla mynt… Vi riskerar alltså alltid att göra fel.

För att så långt som möjligt få bukt med den saken arbetar vi efter principen att minst två av varandra oberoende källor alltid ska användas som förlaga för återskapandet. Genom att lägga ihop alla intryck vi fått av 1370-talsskedar kan vi skapa en syntes av en sked från 1370-talet. Det kommer inte att vara en exakt kopia, men den lånar sin form av hundratals andra skedar från samma tid, vilket gör den till en godtagbar tolkning av en sen 1300-talssked.

Läs mer
Vad är historiskt återskapande/reenactment?
Autencitet