Jag har tittat lite närmare på vår svenska furstespegel Konungastyrelsen  och idéerna bakom medeltida rådgivningslitteratur, som jag tänkte presentera i en kort serie om 2-3 blogginlägg.

/F. Carrasco

Del I. Om medeltida furstespeglar

I sin strävan att legitimera och stärka sin auktoritet vände sig de medeltida kungaätterna till den katolska kyrkan. Den byråkratiska och institutionella kapacitet som kyrkans stöd medförde innebar att politik och religion blev starkt sammanbundet. I utbyte mot sitt stöd strävade kyrkofäderna efter att fostra regenterna till att styra sina riken i enighet med den kristna läran. I denna fostringsprocess författades så kallade furstespeglar, på latin specula principis, i syfte att instruera de världsliga härskarna i sina plikter och skyldigheter samt att klargöra att kungen var insatt i sitt ämbete av Gud. Kungatiteln utökades med beteckningen Dei Gratia eller av Guds nåde genom den kyrkliga ritual som blev allt vanligare, framförallt bland de karolingiska kungarna på 700- och 800-talen, där kungen kröntes av påven.

Med tiden ökade de påvliga ambitionerna att stå över de världsliga ledarna och politiska tvistemål uppstod. Framförallt handlade konflikterna om vilka av ledarna, de andliga eller världsliga, som hade rätt att ge biskoparna investitur. Konflikten kulminerade under senare delen av 1000-talet då den tysk-romerske kejsaren Henrik IV, efter att ha blivit bannlyst och inför risken om inbördeskrig, tvingades söka bot hos påven. Investiturstriden såg sitt slut genom konkordatet i Worms år 1122 då Henriks efterföljare gick med på en kompromiss som innebar att kejsarmakten stärktes i Tyskromerska riket, medan påvens auktoritet stärktes i de italienska staterna.

Efter maktkampen kring sekelskiftet 1100 tvingades regenterna söka nya teorier för sin auktoritet, och i samband med översättningen av Aristoteles ”Politiken” på 1260-talet öppnades nya filosofiska möjligheter. Marsilius av Paduas ”Fredens försvarare” från 1324 genomsyrades av den aristoteliska läran och skildrade staten som en organism där kyrkan ingick med enda syfte att predika och förmedla sakramenten. Vidare skrev Aegidius Romanus under 1280-talet De regimine principum, vilken översattes till franska (Livre du gouvernement des roys et des princes) åt Kung Filip den sköne. Intressant nog beställdes ytterligare en översatt utgåva av en borgare i Orléans.

Konungastyrelsen

Originalskriften av vår svenska furstespegel Konungastyrelsen (Um Styrilse Konunga ok Höfdinga) har tyvärr gått förlorad. Däremot existerar fragment från en avskrift daterad till senare delen av 1400-talet, vars ursprung spårats till Vadstena kloster. Det avskrivna fragmentet som består av två blad folio skrivna på pergament, upptäcktes under 1860-talet i Finland där det använts som omslag till en räkenskapsbok från 1563. En fullständig avskriven utgåva av Konungastyrelsen publicerades 1634 av Johan Bure och utgör idag den enda kompletta kvarlevan av texten.

Bure skriver i inledningen på sin utgåva att han återgett texten ordagrant, något vi enligt filologen Lennart Moberg inte kan ta för givet. I en av Bures tidigare texter som han kallat Vttydhning (Uttydning) framgår det nämligen tydligt att vissa ord och stavningar i Konungastyrelsen korrigerats eller lagts till. Moberg menar dock att textens ursprungliga fornsvenska är så pass märkbar att vi endast i undantagsfall kan räkna med Bures korrigering, som i dessa fall syftar till förtydligande eller kompletterande parenteser. Bure verkar med undantag för de tydliga 1600-talstermerna balkar och flockar som i texten fungerar som kapitel, ägnat originalskriften stor omsorg och endast korrigerat i syfte att göra den mer begriplig. Den svårtydda fornsvenskan är något Bure även beklagar sig över i förordet på sin avskrift.

Dateringen av Konungastyrelsen har debatterats inom forskningen under det senaste seklet. Utgångspunkten för textens tillkomst fixerades av K.F. Söderwall i verket Studier öfver Konunga-styrelsen. Söderwall uppmärksammar olika språkdrag som tyder på att texten är skriven på klassisk fornsvenska och att den därmed inte kan dateras senare än till 1300-talets mitt. Tidigast tillkomstdatum borde ligga strax efter 1280 eftersom författaren till Konungastyrelsen tydligt använt sig av Egidius Romanus furstespegel som förebild – bara titlarna är misstänksamt lika på respektive språk.

Skriftens uppfostrande retorik pekar onekligen på att den författats åt en ung (kanske till och med) omyndig kung, det har därför varit av stort intresse för forskare att konstatera vem författaren egentligen var…

Läs mer →