Förhoppningsvis har du redan gissat att vi tar historia seriöst. Vi lägger förstås ner mycket tid på detaljerna och lika mycket tid lägger vi ner på forskning. I gruppen finns flera arkeologer (bland annat en textilarkeolog), historiker, en sömmerska, en timmerman, en hemslöjdskonsulent och ett par smeder. Blandningen mellan praktiker och teoretiker gör att vi kan hjälpas åt och få fram en nära nog heltäckande bild av medeltida förhållanden.
Vi går till botten med våra forskningsproblem genom att studera konst från kyrkor och manuskript, genom att studera fornsvenska och forntyska texter samt genom att besöka museer för att mäta, väga och fotografera medeltida artefakter. I slutändan utsätter vi vår forskning för det ultimata testet – vi återskapar och använder föremål praktiskt i en form av heltäckande experimentell arkeologi. Samtidigt är vi så klart medvetna om de problem som möter alla typer av forskare – risken för feltolkningar och bristande källmaterial.
Även om vi dubbelkollar kan vi aldrig värja oss mot felaktigheter i källorna. Ingen vet om en manuskriptförfattare var partisk, om han rent utav ljög eller om han egentligen inte hade tillräckliga kunskaper om det han skrev om. Det är också omöjligt att veta om till exempel en sked som påträffas tillsammans med mynt från 1370-talet verkligen är från den tiden, eller om den är nyare än så; det kanske låter långsökt, men möjligheten finns att skedens ägare levde hundra år senare och att han samlade på gamla mynt… Vi riskerar alltså alltid att göra fel.
För att så långt som möjligt få bukt med den saken arbetar vi efter principen att minst två av varandra oberoende källor alltid ska användas som förlaga för återskapandet. Genom att lägga ihop alla intryck vi fått av 1370-talsskedar kan vi skapa en syntes av en sked från 1370-talet. Det kommer inte att vara en exakt kopia, men den lånar sin form av hundratals andra skedar från samma tid, vilket gör den till en godtagbar tolkning av en sen 1300-talssked.